En gammal rödmålad träkåk utan fungerande el eller vatten indraget. Två rum och kök, en vedeldad spis och en kamin. Brunn och utedass på gården. En kilometer till närmaste grannen, ljusår från livet som de flesta i Sara Banfathers ålder lever.
Här på gården bor hon tillsammans med hundarna Aslan och Daisy, katterna Tröddla och Dr. Snuggles, några höns och en tupp. Fönstren har vadderats med bomull för att hindra kylan från att krypa in.
Sara bryr sig egentligen inte om kylan, men eftersom hon har besök försöker hon få liv i kaminen.
– Jag måste koncentrera mig för att det ska börja brinna. Det krävs total närvaro och fokus, säger hon.
Trivs med att bo ensam
Vintertid går det inte att göra så mycket efter skymningen, men Sara har inga problem att få tiden att gå. Hon målar, lyssnar på musik från den batteridrivna cd-spelaren eller går promenader. Att bo ensam gör henne inte ett dugg.
– Jag är uppvuxen på landet och har aldrig upplevt det som särskilt ensamt. Plus att jag kan träffa mina vänner när jag vill.
Sedan en tid tillbaka arbetar hon deltid i ett skolkök. Det är dyrt med djur och bil, men i övrigt kostar livet inte så mycket.
– Vissa behov, som mat och värme blir du aldrig av med. Men det finns olika sätt att tillfredsställa behoven. Man kan odla sin egen föda, eller arbeta och få pengar till att handla. Jag har varit fattig och vant mig vid att inte ha så mycket mer än det jag måste för att överleva.
”Du behöver knappast en plasma-tv för att överleva”
Sara växte upp bekvämt, hemma hade de allt utom mikrovågsugn.
–Men kvalitet i livet är inte samma sak som bekvämlighet. Saker har aldrig gjort mig lycklig. Och du behöver knappast en plasma-tv för att överleva.
Men hon klarar sig inte helt utan bekvämligheter. Hon har en mobiltelefon, lånar tvättmaskin av kompisar och duschar på jobbet.
– På sommaren är det lite enklare, då kan jag bada i sjön.
Sara säger att hon aldrig skulle klara av att bo inne i en stad.
– Jag skulle känna mig kvävd. Mest av allt handlar det nog om en slags ovilja att anpassa mig efter andra.
Hon är övertygad om att fler skulle må bättre om de vågade göra sin egen grej.
– Inga barn är som andra barn, åtminstone inte när de föds. Men med åren blir man mer likformig. Allt är så utseendefixerat. Allt handlar om det som ligger på ytan, ingen bryr sig om det som finns bakom. Vi kan inte längre se varandra!
Deltar inte i tävlingen
Kravet att vara på ett visst sätt är säkert en av orsakerna till att Sara har valt bort delar av konsumtionssamhället. Lite beror det nog också på att hon inte är någon tävlingsmänniska.
– Jag hatar tävlingar, det ger ingen glädje. I dag tävlas det om allt från utseende till hur många saker man har.
Prylar Sara inte vill vara utan:
- Tändstickor
- Ved
- Vattentäta stövlar
- Gasolspis när jag har bråttom
- CD-spelare (med batterier). "Man kan inte leva utan musik".
Senast granskad: 2009-09-04
